kosesnack

I dag åpnet butikken hvor jeg har jobbet siste par ukene. Til nå har jeg vært generelt skeptisk til vertskapet, jeg er kanskje ikke vant til å omgås slike mennesker før, og i forkant av åpningen har jeg helst stått alene i et hjørne og satt på alarmer og unngått de andre.
Det er bare humoren som har plaget meg, her om dagen snakket sjefen om at vi måtte rydde unna ting fra brannveier så vi ikke snubler i dem hvis det brenner og lyset går. Da begynte en ansatt å synge på "no milk today" og avsluttet det hele i et veldig latterbrøl. Og alle andre lo også! Ikke jeg. Det er hvertfall ikke min humor.

 I lunsjen har jeg pleid å ta bussen hjem til pappa for å spise der, men det har jeg stort sett ikke rukket så jeg har måttet snu på halvveien slik at bussturen ikke er til annet nytte enn å slippe å omgås mine kolleger i pausen.

Én gang rakk jeg helt hjem til pappa. (Fordi jeg oppdaget et smutthull i pausesystemet som utvidet min pausetid med kvarter. Jeg benyttet meg av både pausen til dameavdelingen OG barneavdelingen. Hah.)

Men da jeg skulle dra hjem igjen etter å ha spist litt potetmos kom jeg akkurat tidsnok til å se 25 bussen forlate min holdeplass. Og jeg gadd ikke vente et kvarter, så jeg kappgikk til en nærliggende holdeplass hvor 54bussen skulle gå. Det samme skjedde på nytt. Jeg tenkte jeg skulle gå tilbake til 25bussen, men sitte litt på holdeplassen til 54 siden der var det tak og det snødde litt. Så ble jeg lei, og tenkte å gå til holdeplassen litt lenger ned i dumpa hvor 25bussen også går, så jeg fikk noe å gjøre. Holdeplassen var lenger unna enn jeg trodde, og igjen skjedde det samme. Bussen forlot holdeplassen da jeg var 200 meter unna. Burn.



Det var vel da jeg skjønte at det eneste lure jeg kunne gjøre var å sette meg ned og vente et kvarter.
Jeg kom en time for sent tilbake fra lunsj, men det gjør ikke noe, ingen merket det. Det lønner seg å være asosial.

MEN!
I dag startet som sagt butikken og det var kjempegøy! Kundene var hyggelige, kollegaene er faktisk kjempetrivlige (nå har alle hm-tantene som var der under oppbyggingen forsvunnet) og for første gang siden jeg solgte Viasat kan jeg ærlig si at jeg syns jobben min er morsom.

Forrige uke var forresten Jan Rune bortreist, i mellomtiden har jeg fått tid til å være med venner, familie, jeg har tilogmed hatt venner på besøk, laget kake, kjørt bil og spilt masse piano.
Jeg har kost meg masse, men jeg må samtidig innrømme, selvom dette kanskje vitner om en ganske kjedelig personlighet, at jeg helst bare vil sitte ved siden av Jan Rune og spille mafia wars.

Erik er hjemme! Marianne kommer snart! Og det er snart jul. Gode tider.

Hilsen Kristina.

Jag har sagt upp mig idag.
Jag nästan hoppade därfifrån.
En sådan skön känsla av att vara fri,
från något som tyngt än tillräkligt länge nu!

Idag ska jag som fri fågel flyga hem.
Träffa min saknade familj och köra en parad helg av fest i Kungsbacka.
Det börjar ordna sig med saker i vårat Kollektiv iaf.
Fram och tillbaka med en viss Couchsurfer kille,
men det slutar med att han förmodligen åker tillbaka till Canada och prövar lyckan i Oslo någon annan gång.
När tidpunkten är bättre, för utan pengar, boende eller jobb kommer man inte långt här.
Shitt? detta  låter ju typ som mig nu.
Tur att jag har ett boende iaf då.
Och ett bra sådant!!!!!!!! :D

Vi har fått komentarer om detta har blivit en "jenteblogg" och "emo-blogg".
Och att vissa inte har det så bra om dagen..
Men va roligt att ni läser!!
Och kul med lite feedback,
Men nu är det så att livet går upp och ner och det är väldigt skönt att kunna skriva av sig om detta.
Kanske med lite ironi och humor i saken,

Och ibland kommer det ett väldigt ilsket inlägg som Marthes förra.
Tur att hon skriver på norska så inte alla våra svenska läsare blir förtvivlade och slutar läsa...
Men det ordnar sig Marthe, det kommer bli bra.
På en eller annan måte...

Jag har fått lite lektioner av Kristina
i utebyte har jag matat henne med pannkakor.


Så ha nu en Skit grymm helg här i Oslo!!!!
Ta hand om det lilla djuret (syftar inte på marthe, utan nöten)
och lägenheten FFS!!!!!! det ska vara kliniskt rent och inte ett spår från eran fest när jag återkommer söndags-kväll....
Inga fimpar eller ölburkar !!!!!!!!!!!! ingen skit!!!!!!!!! STÖVSUGET OCH TORKAT GOLV,
RENT KÖK!? FATTAR NIIIIIIIII???



Så nu har jag visat att jag har lite pondus,
fått klagomål av att jag är för snäll.
End of story.

gla e dere!! :)  / Emma













Nöten trivdes IKKE så jätte bra i Marthes famn.
(han heter micke, men gillar mer att bli kallad för nöten)






men därimot här. Här trivs han väldigt bra.
ser ni likheterna? lägg märke till kinderna...

Nöten älskar mig.








såhär kände Marthe sig när hon såg hur mycket Nöten älskade mig och inte henne....







Kristina brydde sig inte så jättemycket om just detta.
utan var bara glad att se mat.
hon ler och spänner blicken i sitt nya offer....

Hva kan man si.



Jeg fikk vite det gjennom Rachael Ray show. Det er nesten like nedverdigende som å ta lillebror på fersken i full aktivitet til Aktuelt og været på tvnorge. Det var riktignok en reportasje om glamourmodeller, men jeg tror alle lesere forstår.

Jeg sier som Erik: løytnant speirs burde få noen millioner årlig for ikke å ta imot noen andre roller.

Og jeg er enig. Hva får en mann til å ville bli husket som dette:

Framfor dette:

?

Noen ganger kan man ikke forstå, man må bare akseptere, og i mellomtiden kan man prøve å komme i bedre humør ved å kose seg med blinkskudd som dette:



Kristina

Jeg vil blogge litt. Det er så mye bra som skjer i livet mitt om dagen, men etter at jeg begynte på nye p-piller har jeg gått rundt som et hormonelt uvær, jeg har ikke vært så konstant sentimental siden jeg var 13 og 14. Over alt. Jeg håper hvertfall det er derfor, hvis ikke må jeg jo være psykisk skadet.

Jeg er lei meg for at svineinfluensa er dritt, for at mine beste venner har flyttet til utlandet, jeg er lei meg for at det kanskje blir for mye for Ingrid med en liten unge selvom jeg vet at hun har det kjempefint med han. Jeg er bare redd for at det blir for mye for henne. Og jeg er lei meg for at jeg kritiserer folk som jeg egentlig er kjempeglad i.

Men mest av alt er jeg lei meg for egoistiske ting som at venstrebenet mitt aldri kommer til å bli helt bra igjen, at jeg sliter økonomisk og at jeg enda ikke har kommet meg på et studie.

Og det er faktisk venstrebenet mitt som plager meg mest. Benet som også nesten aldri gjør vondt lenger.
Men det driter jeg i. Det har gjort vondt før.

Jeg og Sigrid har blitt forryttere til to hester i Sørkedalen hver mandag. Sigrid er den jeg fortsatt kjenner som jeg har kjent lengst, og sånne ting syns jeg er fint. Vi trives hvertfall kjempegodt med hestene, han lengst frem, den brune, er "min". Victor. Jeg vet at den bakerste er mye penere, jeg liker egentlig ikke tunge hester som Victor, siden de pleier å være dritt, men Victor er en fornøyelse. Mye personlighet og ikke noe tull.

Han gjør meg veldig glad. Og Jan Rune gjør meg veldig glad. Og Emma og Marthe som alltid skjønner når jeg ikke har det så bra selvom jeg ikke sier noe om det. Jeg trenger bare å si hei så skjønner de alt. Sånne ting gjør meg veldig glad.

Akkurat nå gjør de meg så glad at jeg nesten får lyst til å gråte igjen. Jævla hormoner.

Kristina